Nu är det drygt ett år sen min min Farmor dog, den mest jobbiga tid jag varit med om.
Många bryr sig inte om sin farmor, men det gör jag. Jag älskade min farmor, jag hatar att det bara är Farfar kvar.
Jag älskar så klart min farfar, han och jag har ju alltid skött om gården, sen jag var liten. Vi krattade, satte potatisen och räfsade.
Men det var alltid farmor som ropade in oss, då var det dags för saft.
Då man vart "vuxen" och träffade en tjej, så var ju Farmor den första att undra om vilken tjej jag träffat.
Själv var man lite halvfeg, och vågade aldrig ta sin tjej till "min bästa vän".
Men då hon väl hade träffat min Farmor, då var det kört. Hon hade väl aldrig träffat en sån snäll "kärring". Hon hade både sin egen Farmor och Mormor i livet, men nu hade hon träffat Min Farmor. Fyfan, vilken snäll kvinna.
Det var kul att hälsa på farfar och farmor förr. Nu är Farmor död. Nu är det inte å kul, farfar sitter där och sörjer, ingen vill det, men vad ska man göra. Livet är som det är.
Hon var nog den enda människan som någonsin brydde sig om hur vi bodde. Ja det skall sägas att Farmor var rullstolsbunden, hon kunde sällan ta sig till min lägenhet. (jag har bott i 10 lägenheter) Men en gång lyfte vi henne upp för min trapp. Vad hon njöt. Hon hade varit i sin sonsons hem. Då var hon nöjd. Sån var hon.
Varje gång man besökte min farmor och farfar, så frågade hon alltid hur det gick för min sambo, min tjej alltså, i livet. Det gick ju givetvis bra, men det var nog bara hon som frågade den frågan.
Ok, jag vet att andra bryr sig också, men med farmor var det något speciellt.
Jag älskar min farmor
Andra bloggar om: farmor
